Ja, som ni ser på rukriken så tänker jag berätta om något jag är väldigt beroende av.
Och det är min Iphone. Tror många är beroende av sina mobiltelefoner, men jag har nog fan tagit priset...
Min iphone är med mig 24/7, och då menar jag verkligen 24/7. Inte bara på jobbet, skolan hemma osv utan den ska finnas i min hand medans jag kollar på tv, när jag fixar käk, då måste den vara precis bredvid, den ska vara nära mig när jag fixar mig osv. Ja precis ÖVERALLT. Varför just min mobil? varför är jag inte beroende av typ godis, eller något. Jo för i min iphone finns allt jag behöver, verkligen allt. I min iphone, finner jag kommunikationen till mina nära och kära, jag finner musiken som jag brinner för, jag finner intere´net, fakta, spel, roliga appar osv osv. Min mobil = Mitt allt. Jag kan sitta och pilla på mobilen, dra bort skalet, ta på det igen osv i flera minuter medans jag sitter och kollar¨på tv tex, känner mig trygg när min mobil är vid mig på något sätt. Så ja, jag är beroende av min mobil!

“People are afraid of themselves, of their own reality; their feelings most of all. People talk about how great love is, but that's bullshit. Love hurts. Feelings are disturbing. People are taught that pain is evil and dangerous. How can they deal with love if they're afraid to feel? Pain is meant to wake us up. People try to hide their pain. But they're wrong. Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It's all in how you carry it. That's what matters. Pain is a feeling. Your feelings are a part of you. Your own reality. If you feel ashamed of them, and hide them, you're letting society destroy your reality. You should stand up for your right to feel your pain.”

Det går verkligen inte att förklara allt jag har i mitt huvud för dig, utan att låta som en gammal änka som blivit kär. Jag kan inte förklara hur mycket jag älskar dig och inte hur mycket jag saknar dig. Något jag kan göra däremot är att fortsätta skriva klyshiga blogginlägg, sms och meddelanden till och med den dagen då du verkligen förstått.

Jag saknar dig. Jag saknar den lilla glada skiten som alltid ler och alltid kan få mig att le. Den lilla glada skiten som tvingade mig att fika och umgås med vänner istället för att plugga och träna. Den älskade tjej som jag tvärt emot fick dra ifrån espresso house för att ibland istället gå hem och plugga. På alla sätt och vis kompletterar vi varandra så perfekt. Vi umgicks nästan varje dag, och nu har jag inte träffat dig på 3 månader. Jag håller på att bli galen. Du är en sådan otroligt stor del av mitt liv på alla sätt och vis, så mycket glädje du tillför, så mycket som du förändrat mig som person och allting du förbättrat i mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna förklara allt det för dig? Hur ska du någonsin kunna förstå?

Det finns ingenting med dig jag inte saknar, och det finns ingen tid på dygnet och inga dagar då jag inte saknar dig. Om 7 månader är jag hemma igen, och jag kan inte sluta tänka på tillfället när jag får krama min älskade lilla Mandio igen. Jag påminner mig själv hela tiden om att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, ”snart får jag träffa henne igen, snart får jag krama skitungen igen, snart snart snart!”. För jag saknar dig, och jag älskar dig, mer än då någonsin kan ana. Min bästa vän.

Massor med pussar och kramar från långt långt borta.

(Ps. Försök att mitt i allt galna festande och massfikan inte glömma bort mig!)