Det går verkligen inte att förklara allt jag har i mitt huvud för dig, utan att låta som en gammal änka som blivit kär. Jag kan inte förklara hur mycket jag älskar dig och inte hur mycket jag saknar dig. Något jag kan göra däremot är att fortsätta skriva klyshiga blogginlägg, sms och meddelanden till och med den dagen då du verkligen förstått.

Jag saknar dig. Jag saknar den lilla glada skiten som alltid ler och alltid kan få mig att le. Den lilla glada skiten som tvingade mig att fika och umgås med vänner istället för att plugga och träna. Den älskade tjej som jag tvärt emot fick dra ifrån espresso house för att ibland istället gå hem och plugga. På alla sätt och vis kompletterar vi varandra så perfekt. Vi umgicks nästan varje dag, och nu har jag inte träffat dig på 3 månader. Jag håller på att bli galen. Du är en sådan otroligt stor del av mitt liv på alla sätt och vis, så mycket glädje du tillför, så mycket som du förändrat mig som person och allting du förbättrat i mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna förklara allt det för dig? Hur ska du någonsin kunna förstå?

Det finns ingenting med dig jag inte saknar, och det finns ingen tid på dygnet och inga dagar då jag inte saknar dig. Om 7 månader är jag hemma igen, och jag kan inte sluta tänka på tillfället när jag får krama min älskade lilla Mandio igen. Jag påminner mig själv hela tiden om att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, ”snart får jag träffa henne igen, snart får jag krama skitungen igen, snart snart snart!”. För jag saknar dig, och jag älskar dig, mer än då någonsin kan ana. Min bästa vän.

Massor med pussar och kramar från långt långt borta.

(Ps. Försök att mitt i allt galna festande och massfikan inte glömma bort mig!)