Din lilla lilla flicka
Jag var din, din lilla lilla flicka. Ingen kunde skilja oss ifrån varandra. Du var min förebild, min idol och min hjälte.
Du har alltid varit den personen jag beundrar sen jag var liten, en liten flicka. Allt var så bra, vi skrattade tillsammans, gick ut tillsammans och pratade. Du var nyfiken, nyfiken på hur jag hade det i skolan, vänner osv osv.
Nu är jag 17 år gammal. Vi pratar knappt och vi har inte en så bra relation. Jag är besviken, väldigt ledsen och sårad, hur kunde det bli såhär? Hur kunde det gå såhär långt? Varför har inte du gjort något åt saken?
Jag har försökt, försökt ta mer och mer kontakt med dig, prata med dig, fråga hur du mår och hur allt är men alla svar jag får är endast negativa. Du frågar aldrig hur det är med mig, hur jag mår, hur det går för mig, hur allt är.
Det är som om du inte bryr dig längre, det är som om vi inte känner varandra längre. Vi har verkligen glidit isär och jag har försökt, försökt få det att bli bra. Jag har knipit igen många gånger, försökt även fast jag inte fått något tillbaka. Åren har gått men jag har inte gett upp, jag har kämpat, kämpat för att få det att funka, för att få det att bli som förr. Men du säger knappt hej till mej nu för tidenl. Du har känt mig sen den dagen jag föddes, du var bland de första som såg mig, men nu känner jag inte igen dej längre. Jag är svag, inte lika stark som förrut, men jag vill att du ska veta att jag älskar dig och saknar dej.
Kommentarer
Trackback
